På ljudjakt i skolmatsalen
Publicerat:22 juni 2011
Författare:Mats Utbult
Matsalen i Sjöstadsskolan i Stockholm är ljus och luftig, med glasväggar, och den ser fräsch ut. Skolan är också bara fem år. Men akustikern Yvet Martin tittar upp i taket och skakar bekymrat på huvudet. Det ljuddämpande innertaket är inte heltäckande och sätter därför inte stopp för det studsande ljudet. Detta gör att hörselskadade och andra ljudkänsliga tycker att det är svåruthärdligt att äta i den fina matsalen. Men ljudmiljön är dålig för alla!
Yvet Martin har som expert medverkat i kampanjen ”Befria samtalet” som de hörselskadades riksförbund driver 2010 och 2011. En ljudmiljö där alla kan föra ett samtal är en fråga som hon brinner för. Hon går runt i skolan tillsammans med vaktmästaren Lena Ottosson och en specialpedagog som representerar de som drabbas värst av det som man kan kalla för ljuddimma.
Det är den kakofoni som uppstår med många människor som pratar och rör sig i en lokal som inte är utformad på rätt sätt för att hantera ljuden. Det är inte buller som orsakar hörselskador och därmed passerat lagens gräns. Men det är en usel ljudmiljö som hindrar samtal även för normalhörande - och som gör att människor med hörselstörningar faktiskt inte kan äta i matsalen.
Yvet Martin granskar matsalsstolarna, en vanlig källa till buller som man kanske inte tänker på. Tassar kan minska skrapljudet. Men viktigast är att stolarna inte har för tunna och ostadiga ben, som kommer i svängning när de dras ut och därmed flyttar luft. Det är ju så ljud uppstår: vibrerande stämband, ventilationsfläktar, stämgafflar och stolsben flyttar luft.
En del ljud blir vi störda av, andra ljud vill vi höra. Här i matsalen måste man dämpa det samlade ljudet av allas ätande och pratande, för att man ska kunna höra vad de andra runt bordet säger. Då gäller det att få ner efterklangen, ekot, det som vi tydligt kan höra i kyrkan med de höga kala väggarna, där det kan dröja 7-10 sekunder innan prästens ord och kyrkokörens sista versrad har klingat ut.
Miss med ljudstudsfångare
För att få ner matsalens efterklangstid har de satt upp ljudstudsfångare, absorbenter, både i taket och på väggarna. Vid en hastig blick kan det se bra ut – men tittar man närmare förstår man varför det inte hörs lika bra…
–Absorbenterna täcker inte hela taket. Det här är ett alldeles för vanligt fel, säger Yvet Martin.
Hon ger Lena Ottosson sin akustikmätare och instruerar henne hur hon ska hålla den och när hon ska trycka – och så gör hon ett skutt som Stina Dabrowski brukade göra i sina intervjuprogram. Det blir nästan som ett skott när hennes damstövlar landar på golvet. Mätaren visar en efterklangstid på 0.75 sekunder och det är mer än de 0.6 sekunder som var tillåtna vid den här typen av ljud, i den här typen av lokal, när huset byggdes.
Nu är gränsen 0.5 sekunder. För den oinvigde kan det låta som mycket små skillnader, men Yvet Martin förklarar att skillnaden blir stor. Och egentligen är gränserna idag för högt satta, anser hon, för att det ska bli bra ljudmiljö är det för klassrum det bästa om man kan komma ner till 0.4 eller rentav 0.3 sekunder, i matsalar får man räkna med 0.5.
Det är inte bara efterklangstiden som är viktig. Man måste satsa mer på att ljuddämpa de lägre frekvensområdena som maskerar talet och gör att vi måste höja våra röster. Yvet Martin jämför vad låga frekvenser i ett rum betyder för hörseln med att läsa i dunkel belysning eller köra bil i en dimma.
Hon stöter alltför ofta på att man av misstag har släppt fram de låga frekvenserna men dämpat de höga frekvenserna, där konsonanterna finns. Konsonanterna är avgörande för att vi ska höra och förstå orden. Dämpar man fel kan talet bli en vokalgröt.
– För att få fatt i ljudvågorna i lågfrekvensområdet måste det finnas minst tjugo centimeter luft mellan absorbenterna och taket. Men jag ser ofta hur man av ren okunskap har klistrat upp absorbenterna direkt i taket. Då försvinner enbart konsonanterna, säger hon.
Höga fladderekon
Yvet Martin tittar också på väggarna där det sitter skivor med hål i.
– Jag är osäker på om väggpanelerna är rätt uppsatta, det måste finnas mineralull bakom om de ska ha en akustisk funktion. En enkel åtgärd som kan ge bra resultat är att montera andra väggabsorbenter med väldigt hög absorptionsfaktor på så stor yta som möjligt, med en luftspalt bakom på 4,5 eller helst 7 centimeter.
Matsalen måste husägaren, kommunens skolhusbolag, åtgärda eftersom värdet står i strid med kraven som gällde då det byggdes och detsamma gäller trapphuset, där efterklangstiden är än värre än i matsalen (1 sekund) och där Yvet Martin rekommenderar ungefär samma lösning som i matsalen.
Knivigare blir det med två andra utrymmen som de inspekterar – ett klassrum och ett specialvilrum vid en förskoleverksamhet som också finns inom skolan. De anställda är missnöjda med ljudmiljön. Yvet tycker också att många ljud förstärks oproportionerligt mycket i klassrummet. Vilrummet, som är litet men mycket högt i tak, är ”mer eller mindre omöjligt att vistas i på grund av exceptionellt höga fladderekon”.
Hon betonar att man måste undvika två hårda parallella ytor och därför ska man sätta upp dem i vinkel mot varandra, på en kortvägg och en långvägg. I klassrum där läraren ska tala för klassen gäller det också att inte dämpa lika mycket och på samma sätt över hela klassrummet – också det ett vanligt misstag, förklarar Yvet Martin. Vid katedern får det gärna vara kalt som i kyrkan, medan man sätter upp absorbenter av god kvalitet över de grupparbetande barnen.
Jaga ljudbovar
Yvet Martin tycker att det är ett problem att arkitekterna, som saknar ljudkunskap i sin grundutbildning, tänker för mycket på hur det ska se ut och för lite hur det ska höras i de lokaler de ritar. Därför föredrar många arkitekter snyggare absorbenter, gipsskivor med hål i, trots att skrovliga och porösa plattor ger bättre ljudmiljö.
– När man sätter upp fel material på fel sätt kan det bli så att dyra investeringar inte förbättrar läget, det kan till och med vara så att människor hör sämre när förändringen är genomförd, säger hon.
Här i Sjöstadsskolan var uppdraget att se hur man skulle tackla de ofrånkomliga ljuden av människorna i lokalerna. Men många gånger gäller det också att jaga ljudbovar, som ventilationens lågfrekventa ljud som man märker hur jobbigt det är först när det tystnar. Om man tänker på att sätta ljuddämpare på ventilationsutrustningen från början, eller köpa maskiner som inte bullrar kostar det ofta inte så mycket extra. Men att komma efteråt och rätta till blir kostsamt, förklarar Yvet Martin.