Öronro och matro på TvillingenMånga vägar till minskat buller i förskolan

En kombination av barnens stim och stoj, slammer med bestick och porslin på borden och skrap av stolar mot golvet – den mixen gör att när man mäter buller på förskolor kommer värsta resultaten ofta under lunchen.

Buller drabbar numer allt färre industriarbetare, samtidigt som allt fler förskollärare får hörselproblem av sitt arbete. Umeå kommun har i tio år satsat på en rad olika lösningar och man samarbetar med forskare för att få veta vilka åtgärder som ger mest (läs mer om detta i särskild artikel). På Tvillingen har de deltagit i forskningsprojektet och de har testat - och infört - många av metoderna. Och de lugnare luncherna är ett syn- och hörbart resultat av att de har förändrat såväl sätt att arbeta som den fysiska miljön.

Mer matro med färre runt bordet

På många förskolor har man vid lunchen suttit samlade på en avdelning, med all personal och alla barn i ett enda rum – vilket orsakar mer ljud och oro. Så hade de det en gång också på Tvillingen. Men numer sitter de utspridda på flera rum, berättar Erika Renman och Siw Oskarsson, som arbetar på avdelningen Regnbågen och Solskenet.

Alla sitter vid ljuddämpande bord, som står på mjuka, tysta golv – detta minskar skramlet av exempelvis tappade bestick. Det blir färre plötsliga ljudtoppar. Men själva uppdelningen av ätandet betyder minst lika mycket.

Erika sitter den här dagen i köket med sex småbarn och kollegan Åsa Stenlund. Det blir en del sssschande påminnelser om att hålla ner volymen, medan de dukar fram. Och det är först lite spring med vagnar med mat till de andra rummen. Men när det är klart stänger Erika dörren till grannrummet och tystnaden lägrar sig, som det heter. De har en liten ceremoni som nästan ser ut som en bordsbön. Alla läser en ramsa i talkör: ”Alla händer under bordet, tills man hör de rätta orden – varsågod och ät!”. Det handlar om att lära barnen att inte använda gafflar och tallrikar som ljudliga leksaker före maten. Sedan äter de växelvis småpratande och i tystnad. 

Stora skärmar slukar ljudstuds

I ett annat rum, som annars används för lek, sitter Siw Oskarsson med sex större barn vid ett runt bord. De är omgivna av flera stora ljudslukande skärmar på väggarna i taket, som gör att ljudet studsar mindre. Det är inte bara själva ljudnivån, mätt i decibel, som avgör hur störande som människor upplever en ljudmiljö.  Återklangen, studsandet, betyder också mycket.

Siw får hantera en ljudstark yngling som blir mäkta uppbragt över att inte få tallriken full vid en påbackning. Men det går ganska snart över och det är enda ljudtoppen. Även här råder matro med stilla samtal. Mot slutet av måltiden frågar Siw vad barnen har lust att göra efteråt och svaren kommer utan större tvekan: verkstaden, kojan, hallen. Mindre grupper är ett återkommande recept för lägre ljudnivåer.

Siw hjälper de barn som är pysselsugna. Idag är det klippa och klistra för att skapa julkort som gäller. Dörren står öppen till grannrummet där några barn spelar spel, så lite ljud hörs därifrån. Och då och då kommer spelare in för att få hjälp med att läsa ett spelkort i Bamsespelet.

I ett annat rum sitter Erika i en soffa med sju småbarn stående, sittande, halvliggande och ålande runt om kring sig. Erika läser om en snäll kanin som får oväntade besök av allt fler och allt större djur och ungarna lyssnar knäpptysta.

De här bilderna av Siws och Erikas arbetsvardag visar hur de på Tvillingen arbetar med att få små grupper i gruppen, eftersom det är lättare att hålla nere ljudnivåerna då.

Bättre med mjukare leksaker och utomhusvistelse  

Det finns många små saker för att få ner ljudnivån, som tillsammantaget har förändrat ljudnivån. Som att lägga in en bit heltäckningsmatta i en back för klossarna, eller den finurliga legopåsen, som man viker ut på bordet så att det blir ett mjukt underlag.

- Något som också är betydelsefullt är att vi förlägger en stor del av vår verksamhet utomhus, berättar Erika. Vi har ju skogen härintill och så mycket vi kan är vi utomhus. Är vädret bra finns mycket man kan göra ute, som man kanske inte tänker på. Man kan exempelvis rita ute. Vi äter också ofta utomhus.

När de är ute blir grupperna större, men ljudet blir inte samma problem där. Det finns gott om plats och barnen blir mer utspridda. Och när man slipper tak och väggar slipper man återklangen.

- Eftersom vi har ett system där personal roterar mellan två avdelningar, så har barnen många famnar ute på gården. Det är en trygghet, säger Siw.

Mjukare och tystare leksaker har gjort ljudtopparna inomhus lägre och färre, berättar Erika. Det är stor skillnad hur det låter när ett torn av traditionella träklossar rasar ihop på ett vanligt golv, jämfört med när mjuka klossar faller ner på Tvillingens mjuka golv.

Första och största faktorn: barngruppernas storlek 

-Trots alla förändringar kan jag vara ljudtrött när jag kommer hem, säger Erika. Jag orkar inte ha musik på. Tröskeln kan vara låg när det gäller ljud från mina egna barn.

Siw och Erika tror att ett skäl till att ljudnivån trots alla åtgärder kan vara ansträngande är att barngrupperna har blivit större. Gruppstorleken är den första och största frågan för förskolorna ljudnivå, det visar både personalens bedömningar och objektiva mätningar i forskningsprojektet som Tvillingen deltagit i.

Umeå kommun har faktiskt också fattat beslut om att minska barngrupperna från 17 till 15 barn, med bibehållen personaltäthet.  Det kan variera mellan olika förskolor och avdelningar, målet är ett genomsnitt för kommunen.  Men beslutet har tagit längre tid än man tänkt sig att genomföra. Ett skäl till det är att det föds fler barn än man trott.  Fler barn är en glädje för både föräldrar och kommunen, men ställer till det i förskolornas planering.

Hörselskydd - en hjälp i vissa situationer

Egentligen är ju bullernivåerna på förskolor mätt i decibel inte sådana att de ska kunna skada hörseln, konstaterar de två. Men till skillnad från ljudet på en fabrik går ljudnivåerna kraftigt upp och ner här, vilket i sig gör att det blir mer påfrestande. Många ljud är ju också ett slags larm, med skrik och gråt och påkallande av uppmärksamhet: kom, hjälp, titta… Så det kan bli en ond cirkel där de många ljudsignalerna, på högst varierande ljudnivå, ökar stressen, vilket ökar ljudkänsligheten, vilket i sin tur ökar stressen i förskolans ljudmiljö, vilket i sin tur…

- Det går ju inte att sätta bullerskydd på barn, säger Siw. Men en del av oss i personalen har fått hörselskydd. De filtrerar bort ljud på ett sådant sätt att man ändå hör tal. Men de går inte att använda jämt, för i vårt arbete behöver vi ofta höra vad som händer bakom ryggen på oss. Vi har ju inte ögon i nacken.

Men kanske kunde fler ha glädje av hörselskydd i vissa situationer, tror Siw och Erika. Som vid inskolningen då de minstas gråt och skrik kan bli mer öronbedövande än annars. Eller när man klär av och på barn, vid större in- och utgångar, då det kan vara liv i luckan under en begränsad tid och man faktiskt inte behöver all ljudinformation.

Flera krux med varnande öra på väggen

Det var vid sådana tillfällen som man kunde se ett stort ljudnivåmätande öra på väggen växla från grönt till rött. En sådan utrustning, som man ibland kan se i dans- och konsertlokaler, hörde till det som man tidigare prövade på Tvillingen. Men det blev ingen hit. Meningen var att barnen skulle lära sig att se när deras ljud blev en fara för örat. Ett stort krux var att när någon i personalen uppmanade barnen att titta på örat, så tystnade de flesta när de vände huvudet mot örat – och då växlade det till grönt igen.

Ett annat krux var att nyfikna barn gärna ville testa om det verkligen gick att få örat att bli rött, så ibland kunde apparaten få tvärtomeffekt: fler höga skrik, inte färre…

- Det var länge sedan vi såg örat uppe, säger Siw. 

Steglöst ljusreglage och viskningar sänker nivån

Betydligt effektivare än örat – men kanske oväntat för många – är att ge personalen möjlighet att skruva ner ljuset. De anställda har förundrats över hur ett steglöst ljusreglage kan fungera nästan som en volymkontroll: mörkare = tystare.

- Sen får vi inte glömma att vi också själva styr barnens ljudnivå genom hur mycket vi själva låter, säger Erika. Om man inte tänker sig för, är det lätt att försöka överrösta. Ofta gäller det att göra motsatsen: om jag viskar, så tystnar barnen för att höra vad jag säger.

Till sist: det finns en åtgärd som forskare funnit har en mycket positiv effekt, men som de på Tvillingen ännu inte prövat. Det är en till synes enkel åtgärd – nämligen att personalen får ett tyst rum som de kan gå till för att vila öronen och stressa av i, en stund på förmiddagen och en stund på eftermiddagen. Sådan återhämtning visar sig ha stor effekt för ljuddrabbade. Men på Tvillingen har personalen bara en paus på förmiddagen, som man då ofta tillbringar i ett fikarum som inte alltid är så tyst. På eftermiddagen finns det ingen tid alls för en paus, konstaterar Siw och Erika.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!