"Jag förstår inte hur de gör"

Anette Nyqvist är inte bara forskare och journalist. Hon är nyblivet skyddsombud också. Som sådant sneglar hon ömsom mot stora Stora Skyddsombudpriset, ömsom hänger hon med gamnacke över tunga pärmar.

Jag är av den uppfattningen att viktiga frågor ska tas på fullaste allvar. Jag har just blivit vikarierande skyddsombud på min arbetsplats. Det är ett halvårs långt förtroendeuppdrag medan vårt riktiga ombud är föräldraledig.

Jag svarade ”Ja” på en fråga och fick tre sprängfyllda pärmar i min famn, ett antal pdf-filer skickade till mig och en uppmaning att kolla om någonting saknas i medicinskåpet.

Efter att ha fyllt på förrådet av huvudvärkstabletter tog jag mig an pärmarna och började läsa.

Alla dessa fantastiska medarbetare

Jag läser att skyddsombud har en unik ställning i Sverige. Jag läser att skyddsombudets uppgift är att vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall på arbetsplatsen. Jag läser att skyddsombudet ska värna om en god arbetsmiljö och att denna arbetsmiljö inkluderar även psykiska och sociala frågor. Och jag läser att frågor som rör brandskydd också kan ingå i skyddsombudets uppdrag.

Jag tycker, som sagt, att viktiga frågor ska tas på allvar så jag fortsätter att läsa: arbetsmiljölagen och arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete, om arbete vid bildskärm, om arbetsplatsens utformning och om ensamarbete.

Jag plöjer igenom olika dokument för riskbedömning, föreskrifterna om första hjälpen och krisstöd samt den om larm- och utrymning vid brand eller gasutströmning, arbetsplatsens kris- och katastrofplan, kollar att jag har anhöriglistan och sjunker in i broschyren ”Om något händer”.

Brandskydd, mobbning, mångfald...

Sedan ger jag mig i kast med brandskyddet – lagen om skydd mot olyckor, räddningsverkets författningssamling och min arbetsplats brandskyddspolicy. Jag har ”Mobbningsboken – handbok för arbetslivet” som kvällslektyr, sätter mig in i vad kränkande särbehandling är och skaffar mig koll på arbetsplatsens upphandlade avtal för företagshälsovård och friskvård.

Jag läser igenom en jämställdhetspolicy, en mångfaldsplan, en plan för rehabilitering, riktlinjerna för lönesättning och åtgärdsprogrammet mot sexuella trakasserier. Jag lär mig om skyddsombudsrätt, jag bokar in mig på olika kurser och utbildningar, jag lägger upp vissa hemsidor som bokmärken och försöker hänga med i aktuella förändringar och olika diskussionsforum, jag fastnar vid nomineringarna till Stora Skyddsombudspriset och jag tänker: Hur gör de? Hur hinner de? Hur orkar de?

Alla dessa fantastiska medarbetare på alla möjliga olika slags arbetsplatser landet runt som tar den viktiga frågan om att verka för och värna om en god fysisk och psykosocial arbetsmiljö på fullaste allvar – hur gör de?

Gamnacke och musarm

Det är en sak att hitta de fysiska risker som finns på ens arbetsplats; att se till att de riskerna åtgärdas och att verksamheten följs upp så att ohälsa och olycksfall förebyggs.

På min arbetsplats handlar det inte om arbete med risker som hantering av farliga ämnen eller tunga lyft eller bullernivåer. Hos oss handlar det om att folk får musarmar, gamnackar och problem med synen.

Många dras med värkande axlar, skuldror och ryggar. På min arbetsplats ska vi se till att ta många korta pauser, att kontorsstolen är rätt inställd, att datorskärmen går att vinkla rätt, att belysningen i rummet är rätt placerad, att regelbundet kolla synen, att ha korrekt fingersättning när vi skriver och att variera arbetsställningen.

Det är, så klart, en stor variation på vilka de mer fysiska riskerna i olika arbetsmiljöer är.  Men jag kan tänka mig att de ändå är någorlunda tydliga och därför lätta att hitta för den som letar och att de därmed går att åtgärda.

Skyddsombud med superkrafter

Med de psykosociala arbetsmiljöfrågorna verkar det vara tvärtom. Här är riskerna otydligare och svårare att se men, å andra sidan, skiljer de sig mindre åt mellan olika arbetsplatser.

Det handlar om ledarskap och medarbetarskap, om engagemang, delaktighet och trivsel, om att förebygga stress.

Sådant som att ha en bra chef, väl fungerande beslutsordningar, tydlig kommunikation, ha roliga, rimliga och utmanande arbetsuppgifter, ha trevligt på jobbet, trivas med det man gör och de man arbetar med och att känna att man kan påverka situationen om den inte är bra – allt det gäller alla arbetsplatser vare sig man under arbetstid bär skyddsglasögon eller terminalglasögon, har hjälm eller fotpall. Men att bevaka att allt detta fungerar, att se där det eventuellt brister och att, tillsammans med arbetsgivaren, göra någonting åt det är ett mycket stort och svårt uppdrag.

Jag förstår inte hur de gör det.

Men jag har börjat misstänka att vanliga, ordinarie, skyddsombud har superkrafter som gör att de ser sådant som är osynligt för oss andra, de känner det deras medarbetare känner – både fysiska och psykiskt, och så har de särskilda depåer av mod, ork och styrka som gör att de tar tag i problemen och förebygger både psykosocial och fysiska risker.

Jag har inga sådana superkrafter. Däremot har jag skaffat mig gamnacke, falsk ischias, återkommande huvudvärk och sämre syn sedan jag började mitt vikariat som skyddsombud.