Egna knep för att inte bli trött av hörselskada

Eva Fransson arbetar vid Stockholms läns landstings Habiliteringscenter Flemingsberg strax söder om Stockholm. Arbetsplatsen ligger på tionde våningen i ett lila och orange hus mitt emot Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge.

Nedanför finns en parkeringsplats, livligt trafikerade vägar och flera busshållsplatser. Ute skiner solen och många har öppnat sina fönster för att få in lite luft. Bättre ventilation står högt på Eva Franssons önskelista.

Som hörselskadad upplever hon varje nytt ljud som en påfrestning. Något som dagligen uppstår i lunchrummet när drygt tjugo pratsugna kollegor samlas för att värma sina matlådor i någon av rummets sex mikrovågsugnar. Ibland väljer Eva det tysta rummet intill – även om hon då missar en del av samtalen. Att äta lunch på restaurang eller gå ut tillsammans efter jobbet innebär alltid en extra koncentration som kräver sitt pris i form av trötthet efteråt. Om det är möjligt väljer hon så tysta och lugna ställen som möjligt.

Många skäms för sin hörselnedsättning

På Habiliteringscenter Flemingsberg arbetar idag tre personer med nedsatt hörsel. Men de kan vara fler. Många vet inte att de hör dåligt och en del skäms för sitt handikapp och väljer att dölja det.

– Man lär sig att ”höra” på andra sätt, säger Eva Fransson som omedvetet och på egen hand har utvecklat en förmåga att läsa på läpparna.

Hon vet inte vad hennes skada beror på, men troligen är den medfödd. Sin första hörapparat fick hon i gymnasiet, men när hon fick jobb på en förskola tog hon av den eftersom det blev för jobbigt med alla ljud. När hon började använda hörapparat igen, hade hon hunnit utbilda sig till arbetsterapeut och fött tre barn. Det var också barnen som fick henne att ta sitt handikapp på allvar:

– De blev irriterade över att jag inte hörde vad de sa och jag blev samtidigt allt tröttare både på jobbet och hemma. När min öronläkare föreslog en veckolång rehabiliteringskurs kände jag att tiden var mogen.

Förståelsen har ökat bland arbetskamraterna

Kursen vid Hörsel och Balanskliniken vid Karolinska Universitetssjukhuset blev början till ett nytt förhållningssätt – såväl hemma som på jobbet.

– Efter kursen deltog jag och min dåvarande chef i en informationsträff på kliniken och då tror jag att hon för första gången förstod något av min situation.

Träffen följdes av kortare informationer på jobbet vilket ökade förståelsen bland arbetskamraterna. Men det krävs ständiga påminnelser för att hålla kunskapen vid liv.

För Eva Fransson innebar kursen flera nya insikter och inte minst en förklaring till varför hon nästan alltid var trött.

– Förväntningarna i arbetslivet är anpassade efter hörandes villkor, vilket kräver att vi som hör sämre måste koncentrera oss extra för att hänga med. Det är nog svårt att föreställa sig hur mycket energi det suger.

Tog tid att acceptera de egna begränsningarna

Som för många andra tog det också flera år innan hon accepterade sina begränsningar och ytterligare tid innan hon hittade egna sätt att hantera dem. Numera använder hon alltid båda sina hörapparater, eftersom det är lättare att uppfatta ljud i stereo. I handväskan ligger en reservapparat och extra batterier.

I arbetet med att hjälpa barn med funktionshinder, går över hälften av tiden åt till att prata och lyssna. Många av de cirka 60 familjer som Eva Fransson arbetar med har inte svenska som förstaspråk och ofta krävs tolk. Många samtal sker via telefon och på sin svarare uppmanar Eva Fransson dem som ringer att tala in sitt nummer två gånger. Ändå måste hon ibland be en kollega om hjälp att lyssna.

Eftersom jobbet innebär många besök i hem, skolor och förskolor använder Eva Fransson sin egen bil – trots att arbetsgivaren har tre tjänstebilar.

– Jag vill inte hamna i en stressituation om alla bilar är upptagna och jag tvingas åka kommunalt. Med egen bil kan jag välja tystnaden eller att lyssna på ljud som jag väljer själv.

Pauser mellan möten på arbetsplatsen

Eget rum är en självklarhet och så långt det är möjligt ser hon till att inte besöka två bullriga förskolor efter varandra. Dessutom försöker hon lägga in en kort paus mellan interna möten på arbetsplatsen.

– När vi lyckas med det, tyckte alla att det var bra med lite extra ställtid.

Eva Fransson har också valt att arbeta 85 procent för att ha ork kvar när hon kommer hem. För att över huvud taget diskutera en deltidssjukskrivning eller sjukbidrag måste hon först jobba heltid ett tag. Men den risken vill hon inte ta:

– Jag vet att det inte skulle fungera men inte vad det skulle kosta mig i stresspåslag.

Vill du läsa mer om arbetsmiljö och hälsa?

Prenumerera på suntlivs nyhetsbrev!